Wacce
Någon jag absolut inte kan släppa är Wacce. Eftersom det var länge sen jag nämnde något om honom och har mycket nya läsare och vill skriva om det så tänkte jag att bloggen var ett bra ställe att släppa lös på.
Wacce är en häst som jag var medryttare på 2010 - 2011, det var min kompis Michelle som hade honom på foder. Wacce var en galopphäst som flyttat väldigt mycket under sina 14 år innan han kom till Michelle. Detta ledde till en rädd och tillbakadragen häst - han bet och var jätte sur. Första gången jag red honom kunde han i princip bara springa fort. I galoppen hade man ingen kontroll alls och jag kände att han verkligen inte var något för mig. Jag var rädd när jag red honom. Ändå red jag honom flera gånger, och bland dom första gångerna han hoppade var med mig, då hoppade vi 85 cm.
Jag fortsätte rida honom 1-2 gånger i veckan och tränade honom och Michelle i hoppningen. Lärde känna honom mer och mer och efter ett tag fick Michelle ont i ryggen och red inte så mycket längre. Så sommaren 2012 var jag där i princip varje dag och red och tog hand om honom. Ibörjan av våran resa var jag bara ute efter att rida, men allt eftersom vi lärde känna varandra insåg jag att rida inte var det viktiga. Det viktiga var kontakten med hästen, speciellt Wacce som var en sån otroligt fin häst! Han slutade vara sur, han kom och mötte mig i hagen och jag red aldrig med hårda tyglar i hans mun. Jag red för det mesta barbacka och lekte med honom vilket både han och jag verkligen trivdes med!
Under tiden vi var tillsammans startade vi en pay and jump på upk, 70 cm som kändes jättebra. Vi fick 1-2 stopp, ena gången kom vi så fel så jag sa åt honom att stanna även fast han skulle klarat det. Det var trotts allt en pay and jump och jag ville hellre ha en bra känsla än att kunna skryta med att vi blev felfria.
Den 2 Oktober 2011 tog våran resa slut och Michelle lämnade tillbaka honom. I ett år grät jag mig till sömns minst en gång i veckan, ibörjan varje dag. Idag händer det fortfarande att jag saknar honom så mycket att tårar rinner ned för kinderna. Men jag börjar inse att han är borta och jag inget kan göra även fast jag så gärna vill ha tillbaka honom. Vet inte ens om han lever idag.. Och att han flyttat så mycket innan han kom till min kompis gör att jag är rädd att han ska falla tillbaka till att bli osäker och därmed bitas och därmed kanske folk slår honom.. Och det är nog det jobbigaste i dags läget.
Wacce är en häst som jag var medryttare på 2010 - 2011, det var min kompis Michelle som hade honom på foder. Wacce var en galopphäst som flyttat väldigt mycket under sina 14 år innan han kom till Michelle. Detta ledde till en rädd och tillbakadragen häst - han bet och var jätte sur. Första gången jag red honom kunde han i princip bara springa fort. I galoppen hade man ingen kontroll alls och jag kände att han verkligen inte var något för mig. Jag var rädd när jag red honom. Ändå red jag honom flera gånger, och bland dom första gångerna han hoppade var med mig, då hoppade vi 85 cm.
Jag fortsätte rida honom 1-2 gånger i veckan och tränade honom och Michelle i hoppningen. Lärde känna honom mer och mer och efter ett tag fick Michelle ont i ryggen och red inte så mycket längre. Så sommaren 2012 var jag där i princip varje dag och red och tog hand om honom. Ibörjan av våran resa var jag bara ute efter att rida, men allt eftersom vi lärde känna varandra insåg jag att rida inte var det viktiga. Det viktiga var kontakten med hästen, speciellt Wacce som var en sån otroligt fin häst! Han slutade vara sur, han kom och mötte mig i hagen och jag red aldrig med hårda tyglar i hans mun. Jag red för det mesta barbacka och lekte med honom vilket både han och jag verkligen trivdes med!
Under tiden vi var tillsammans startade vi en pay and jump på upk, 70 cm som kändes jättebra. Vi fick 1-2 stopp, ena gången kom vi så fel så jag sa åt honom att stanna även fast han skulle klarat det. Det var trotts allt en pay and jump och jag ville hellre ha en bra känsla än att kunna skryta med att vi blev felfria.
Den 2 Oktober 2011 tog våran resa slut och Michelle lämnade tillbaka honom. I ett år grät jag mig till sömns minst en gång i veckan, ibörjan varje dag. Idag händer det fortfarande att jag saknar honom så mycket att tårar rinner ned för kinderna. Men jag börjar inse att han är borta och jag inget kan göra även fast jag så gärna vill ha tillbaka honom. Vet inte ens om han lever idag.. Och att han flyttat så mycket innan han kom till min kompis gör att jag är rädd att han ska falla tillbaka till att bli osäker och därmed bitas och därmed kanske folk slår honom.. Och det är nog det jobbigaste i dags läget.
Wacce och jag på bilderna
Kommentarer
Postat av: Malin
åh fina bilder!! :)
-hihi :)
Postat av: I S A B E L L A W L
Svar: Tack så otroligt mycket för den fina kommentarer, blir så glad ♡
Allt bra annars?
Postat av: Michelle
Gud vad fina bilder :) söt häst!
SV: Tack så mycket !
Postat av: Michaela Magnusson
Fina bilder!
- Jaa jag skulle aldrig klarat mig utan en kalender! :o
Postat av: bbecka
Fina häst, är det din? :)
sv: tack.
Postat av: Vendela Nilsson
- ja gör det!
Postat av: A M A N D A - The L.A dream!
svar: tycker jag också, hehe :)
Postat av: Caroline Tano
Riktigt fina bilder! äger du hästen eller? kramar.
Postat av: bookofems.blogg.se
har du haft en bra helg? :D
Postat av: anna
Vilken söt pålle och vad härligt att få skapa ett sådant band och ha sådana känslor varandra :)
sv; Det låter bra det :) heja dig!
Trackback
