Horzepowers.blogg.se

Jag fick beskedet för en timme sen, min häst ska avlivas imorgon!

I morse när jag red kände jag att något var fel, Miramis gick inte rent och jag fick genast panik. Han som endast är sju år och har hela livet framför sig ska nu inte få leva sitt liv hela vägen. Miramis liv är snart över, han är mitt liv, om han försvinner så försvinner jag. Jag kommer inte kunna överleva utan honom, för utan honom är jag ingen.

Jag har ingen annan så vem ska jag nu berätta allt för? Vem ska nu trösta mig när jag är ledsen och vem ska jag nu vända mig till?

Jag ligger i min säng och försöker sova, men det går inte. Hur jag än gör för att inte tänka på vad som händer imorgon så går det inte, Miramis tränger sig in i min tankar på något sätt i alla fall. Klockan är redan ett på natten vilket betyder att jag legat här i snart fyra timmar och inte gjort annat än att gråta.

Jag vaknar av solen utanför fönstret som lyser i mina ögon. Jag somnade alltså till slut. Jag går till badrummet för att ta bort mascaran som är kletat runt ögonen sen igår kväll då jag grät. Idag ska jag få hoppa över skolan eftersom vi måste till Ultuna med Miramis.

Jag rusar ut till cykeln och cyklar så fort jag kan till stallet då jag vill ägna så mycket tid som möjligt med Miramis. När jag kommer till stallet hör jag en häst som gnäggar så jag vänder mig mot hagen och ser Miramis som kommer springandes emot mig. Jag bli så lycklig av att se honom så jag kastar cykeln ifrån mig och springer fram till staketet där vi möts. Öga mot öga står vi och kollar på varandra, han är så lycklig och jag så förvirrad.

Jag kan inte förstå att Miramis bara kommer finnas några timmar till och sen kommer jag aldrig mer att se honom. Jag går in i hagen och slänger mig runt hans hals på honom och han lägger sitt huvud på min axel. Vi är gjorda för varandra, jag vet det och förstår inte varför gud vill ta honom ifrån mig. Vad har jag gjort för fel för att förtjäna det här?

Jag börjar gråta och hyperventilera vilket gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Miramis bara står och tröstar mig som om det är jag som behöver tröst. Det är ändå han som ska avlivas, då ska han inte trösta mig dock förstår han såklart inte det och det är ändå skönt på ett sätt.

Vi stod och kramades i säkert två timmar, men sen kom mamma och avbröt oss. Hon säger att vi måste börja packa allt som ska med till Ultuna. Jag står i yttligare tio minuter och kramar om honom utan att säga något, sen går jag där ifrån. Miramis står och kollar på mig med sorgsna ögon, jag vänder mig om och ser att han säger ”kom tillbaka”. Jag lovar Miramis att jag bara ska packa allt sen kommer jag tillbaka och det verkar som om han förstod för istället för att stå och titta på mig började han nu beta istället.

Min mamma kör fram transporten till stallet och sen packar vi allt vi behöver ha på Ultuna så fort som möjligt. Jag vill inte spilla någon tid nu när jag inte har så lång tid kvar med Miramis. Så fort vi packat klart springer jag fram till hagen där Miramis står. Han kommer genast fram till mig och lägger huvudet på min axel. Det verkar som om han vet att något kommer ske, som om han lider med mig.

Jag tar grimman och sätter på honom den, sen går vi ut ur hagen mot transporten. När vi nästan är framme tvärstannar Miramis. Jag säger att det inte är någon fara, men direkt efter det brister jag ut i gråt. Jag kan inte ljuga för Miramis. Min mamma kommer och tar över Miramis då hon ser att jag inte klarar av det. Miramis är egentligen inte svårlastad, men idag ville han inte gå in i transporten, det är förmodligen för mycket känslor i luften.

När vi väl har fått in honom i transporten bär det av till Ultuna vilket tar ungefär en halvtimme att åka dit. När vi är framme så går mamma in och säger att vi kommit, dock följer inte jag med utan jag väntar hos Miramis. När min mamma kommer tillbaka så lastar vi ut Miramis och går in med honom på Ultuna där vi möts av de som ska ta hand om honom.

Jag går in med honom i en box med gummiväggar och golv. Jag kramar honom länge för att sen gå där ifrån för att veterinären ska få ta hand om honom. Nästa gång jag ser honom kommer han ligga på gummigolvet och inte kunna röra på sig. Inte kunna känna några känslor och inte kunna lägga sitt huvud på min axel.

Veterinären kommer ut ur rummet med gummiboxarna som finns där inne och säger att hon är klar med Miramis. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, mamma säger att hon vill gå in och titta på honom men jag vet inte om jag vågar. Jag gråter ännu mer nu. Jag springer in till Miramis och slänger mig om honom och säger ”allt är bra nu, jag finns här vid din sida och kommer aldrig lämna dig”.