Hästens form, del 1
Källa
Dressyrsporten har under de senaste 30 åren utvecklats mycket avseende sättet att gymnastisera och balansera hästen under ryttare. Dagens dressyrhästar är ofta underbart välgymnastiserade och lydiga, men om vi jämför Liselott Linsenhoff och Piaffs uppvisning under OS 1972 (guldmedalj) med dagens elitryttare ser vi att det skiljer en hel del beträffande hästens form och självbärighet.
70-talets elithästar reds med nosen framför lodplanet och med nacken som halsens högsta punkt. Dagens elithästar har ofta nosen bakom, eller ibland kraftigt bakom, lodplanet och med området ovanför den tredje halskotan som högsta punkt. Det är just detta som har givit upphov till dessa diskussioner.
Liselott Linsenhoff/Piaff tog guld i OS 1972. Nosen är väl framme och nacken är halsens högsta punkt. (Identisk teckning av ett foto)
Ett elitekipage år 2000. Observera att traven är fyrtaktig. Vänster bak har släppt marken medan höger fram fortfarande är kvar i marken. Nosen är bakom lodplanet och den tredje halskotan är halsens högsta punkt. (Identisk teckning av ett foto)
En häst bär av naturen ca 60 % av sin vikt på framdelen och ca 40 % på bakdelen. När en ryttare sätter sig på hästen förorsakar manytterligare obalans; För att undvika belastningsskador försöker vi genom dressyren återställa balansen hos hästen genom att hästen med hjälp av sina bakben, bäcken och rygg bildar en hävarm som lyfter upp framdelen och på så sätt kommer mer i jämvikt. Detta sker genom att hästen ”tippar in sitt bäcken” så att bakbenets leder vinklas, hästen s a s kommer mer under sig, samt att en sammanhängande muskelsträng bildas på ovansidan av hästen, från bakdelen via ryggen, halsen och till nacken. Här är också filémuskulaturen (iliopsoas) viktig, då den genom att dras ihop böjer lårleden och drar den nedre delen av bäckenet framåt.
Bild 1 en häst i viloställning, Bild 2 tyngdpunkten förflyttas bakåt, pil 1 visar den sammanhängande muskelsträngen, pil 2 visar filén.
